Humorlösa FI

Julia Bahner (FI)

Göteborgs-Posten  berättar om ett möte i Göteborgs kommunfullmäktige, som tidningen i ingressen beskriver så här:

"Under kommunfullmäktigemötet på torsdagskvällen fälldes ett antal kommentarer som väckte anstöt. I det absoluta blickfånget - Lars Hansson, Sverigedemokraterna."

Det låter allvarligt, faktiskt så allvarligt att GP kontaktar Gudrun Schyman, som aldrig är för blyg för att synas i media:

"Jag är inte förvånad. De är väldigt tydliga i sina uppfattningar som är väldigt fast förankrade i deras filosofi."

Vad handlar det då om? Kommunalrådet Lars Hansson (SD) skämtade med den avgående ledamoten Dario Espiga (S) om papperslöshet, och tidningen är mycket noga med att påpeka att han minsann har bott i Sverige i 40 år. Man frågar faktiskt också Lars Hansson om "händelsen" och vi får då en något mindre dramatisk bild:

"Dario och jag är kompisar. Det är min ende riktige kompis i Socialdemokraterna. Jag gick upp och höll ett avskedstal till honom. Jag sa lite skämtsamt 'du är väl inte papperslös fortfarande'. Jag blinkade till honom och han blinkade tillbaka. Du kan fråga honom själv, han är en god vän till mig och från min sida var det ett skämt."

Lars Hansson (SD), göteborgare med humor.

FI-ledamoten Julia Bahner blev förstås upprörd:

"Det här skämtet om Dario är inte bara ett skämt, det är en koppling till deras ideologi. Det visar också att han inte har några gränser och inte förstår det han säger."

Visst, i och med att SD är kritiskt till illegal invandring kan man säga att det finns en koppling till ideologin, men det gör att man också kan se kommentaren som ett uttryck för en viss självdistans. Att man skulle sakna gränser och inte förstå vad man säger bara för att man inte följer FI:s dogmer är förstås nonsens. Jag har träffat Lars Hansson vid flera tillfällen och det är en gladlynt man med humor. Vid ett annat anförande under samma debatt sade han tydligen också att FI kunde gå och fika för att han därnäst skulle prata om bilar, vilket jag själv tycker var lite roligt, men som naturligtvis inte heller får passera vänsterfiltret. Julia Bahner slår på den stora trumman:

"Det är ett demokratiskt rum där vi ska diskutera politik och så blir man förminskad till sitt kön. Det visar på en sexism som han står för och att han inte har några vettiga argument. De här mötena sänds live och vi måste stå upp för grundläggande mänskliga rättigheter. Det är en väldigt låg intellektuell nivå i många debatter."

Tja, man skulle också kunna säga att Julia Bahner härmed förminskar begreppet mänskliga rättigheter. GP frågar då hur hon kände sig och föga förvånande var hon kränkt:

"Först blev jag otroligt provocerad. Sen blev jag väldigt ledsen. Det var rena personangrepp. Jag har tänkt att vår närvaro i kommunfullmäktige ska göra att de ser vår kompetens. Jag blev väldigt provocerad när jag förstod hur stark sexismen är."

Lars Hansson kommenterar hennes uttalanden:

"Jag ställer en motfråga; hon sa inte att hon kallade oss rasister och nazister hela tiden va? Det var därför som jag valde att skoja till det."

Man kan fundera kring varför nyvänstern är så pass överkänslig och humorlös, men kanske beror det på att en mer avslappnad inställning och självdistans skulle leda till att de såg absurditeterna i sin egen linje.

Var identitetsvänsterns retorik kommer ifrån

Det "separatistiska forumet" Rummet, som har skapats för att
"rasifierade" ska slippa vita. Observera att inlägget givetvis
har fått en engelsk rubrik.

När jag här tar upp olika yttranden och utspel från nyvänstern, brukar jag påpeka det lite ironiska i att dessa fina kommunister och anti-imperialister hämtar hela sitt språkbruk och sin "analys" från USA, och då särskilt från den vänster som finns vid universiteten. Jag har också poängterat att Wikipedia endast har två artiklar om "rasifiering", på engelska och svenska. Vi kan alltså dra slutsatsen att den lilla våg av identitetstänkande, med sin fixering vid "vita män", "rasifierade kroppar", "vita tårar" och så vidare, helt enkelt är ett resultat av vårt lands påtagliga amerikanisering. Det är därför inte heller någon slump att dessa människor rentav vill föra in "Sveriges koloniala historia" i det hela, just därför att en koppling ska finnas till slaveriet i USA, vilket förklarar all rasism även i vårt land.

Idag dök ett lämpligt klipp upp som är en utmärkt illustration av detta. Vid ett amerikanskt universitet hölls ett protestmöte mot Donald Trump och när vi kommer in intervjuar reportern en mexikansk kvinna, men blir avbruten av en aggressiv vit kvinna som använder många av de uttryck vi nu får vänja oss vid här. Reportern bör alltså inte ens få finnas på platsen eftersom han är en vit man och som sådan har ett privilegium. Tanken att han tar upp plats, och därmed förstör för "women of color", är också typisk, liksom det vulgära språkbruket:





Det är som vanligt också intressant hur blinda dessa människor är för andra typer av strukturer och orättvisor, som inte har med ras eller kön att göra. Den rabiata kvinnan ovan inser antagligen inte ens att unga och attraktiva "färgade" kvinnor, som mexikanskan hon så generöst ville beskydda, har ett enormt privilegium gentemot henne själv.

Dagens citat: Ulla Andersson (V)

Vänsterpartiets ekonomisk-politiske talesperson kommenterar att en 80-åring dumpades på en balkong och därefter dog på ett kommunalt äldreboende, men ser en positiv aspekt i händelsen, kanske den viktigaste för en vänsterpartist. Tweeten är nu raderad.

Islamisten Cherin Awad kränkt igen

De senaste dagarna har en liten rolig historia utspelats på Twitter och förstås delvis plockats upp av etablerade medier. Den initierades av den ofta kränkta islamisten Cherin Awad, som denna gång kunde berätta om en verklig eller påhittad händelse, en berättelse som dessutom lyftes upp av SVT:

"På väg in i gallerian ska en man ha hoppat på henne. Cherin twittrade några minuter senare att mannen kallade henne ”påskkärring”, och sade att hon inte borde få vistas ute. När hon svarade emot, ska mannen hotfullt gått emot henne och skrikit att hon ska hålla käften. Bredvid ska en annan man ha stått och skrattat med."

Vi ska komma ihåg att Cherin Awad var inblandad i "hijabuppropet", som inspirerades av en fabricerad händelse, där en kvinna påstod att någon hade försökt rycka av henne hijaben, vilket senare visade sig uppenbarligen osant. En av hennes tweets om den senaste "händelsen" är rolig och möjligen avslöjande:

Antingen ropade han, eller viskade, men det är svårt att föreställa sig en kombination av de båda, vilket ger intrycket av en konstruerad berättelse. Dessa människor har ett antal dhimmi-följare som villigt tar till sig alla berättelser och bjuder på de önskade reaktionerna:

Medier älskar att lyfta fram sådana här historier, men det verkar nästan som att många av dem har börjat tillämpa en viss skepsis och källkritik. Så vitt jag kan se var det bara SVT:s lokalavdelning i Uppsala som nappade denna gång, vilket möjligen beror på att Cherin Awad känner någon där. Vi kan nämligen titta på hur hon idag reagerade när hon fick mothugg i kommentarsfältet:

Observera att detta alltså inte handlar om de påstådda attackerna, utan en kvinnas något fientliga svar på Twitter, som knappast var olagliga och framför allt inte borde utgöra en nyhetshändelse. Syftet med att redogöra för sådana här incidenter, som dessutom ofta är fabricerade, är dock att skapa uppmärksamhet och flytta fram islams positioner. Hennes kontakter på SVT Uppsala reagerade snabbt och skapade en hel artikel om ett par twitterkommentarer:

Bakom båda de beställda artiklarna står en Håkan Wikström (hakan.wikstrom@svt.se), som jag har mejlat och frågat om nyhetsbedömningen och hans relation till Cherin Awad.

Festlig nog bjuder, strax efter Cherins ursprungliga tweets, den hijabbärande mytomanen Carolina Farraj på en liknande berättelse som alltså skulle ha skett samtidigt, men är än mer fantastisk:

"Sitter på ett café. 5 män i 40 års ålder är här i sällskap. Den använde N-ordet när de skulle beställa chokladboll. Jag hamna i gräl med dem."

"Sen har de kallat mig kamelknullare, frågat varför jag vistas bland civiliserade, bett personalen kasta ut mig pga 'hon är äcklig att se på'"

"En av männen blev arg och frågade varför jag inte svarar på tilltal när han kallar mig slyna."

"En av männen har spottat på mig och sen hånskrattat åt mig."

Och till slut, bäst av allt:

"Han FUCKING örfilade mig!"

Allt det här ska ha utspelats på ett fullsatt café på Södermalm, givetvis utan några vittnen eller polisanmälan. Trovärdigheten förstärks inte direkt av att hon någon dag senare raderade samtliga tweets om "händelsen".

Farraj vittnar om en traumatisk kränkning
under hijabuppropet.

Carolina Farraj är dock främst en trasig människa, som vi egentligen inte behöver ägna särskilt mycket uppmärksamhet här. Efter att fokuserat på islam och sin hijab har hon på senare tid kommit på att hon hatar män och skriver nu istället enbart om detta, men Awads initiativ väckte uppenbarligen på nytt den kreativa ådran.

Cherin Awad är dock en hängiven islamist, som tydligen anses ha en viss trovärdighet i mediekretsar. Hon fick först uppmärksamhet då hon var en av programledarna i "Halal-TV" och det framkom att hon i ett religiöst program hade uttalat sig för stening av kvinnor.

Man kan naturligtvis ironisera hur mycket som helst kring liknande mer eller mindre trovärdiga berättelser, men de uppnår sitt syfte eftersom det i mediekretsar verkar ha blivit en etablerad sanning att svenska män i tid och otid rycker i hijaber. Så sent som 2013 tog Sveriges Radio fortfarande Carolina Farraj på allvar:

Vad den där hijaben representerar, eller varför den väcker motvilja hos många människor, diskuteras aldrig.

Drevet mot Lennart Matikainen

I mitt vänsterflöde är idag Lennart Matikainens medverkan i TV4:s ”Skilsmässohotellet”, där par som bestämt sig för att skiljas tydligen ska få tips om att hantera konflikter, den stora nyheten. Det som upprör är att han i sociala medier uttryckt sig kritiskt mot fenomenet "ensamkommande flyktingbarn" och "feministers" oförmåga att ta ställning mot hedersrelaterat våld. Vänstern följer nu sin vanliga impuls och vill stoppa hans medverkan, eftersom endast personer med rätt värdegrund överhuvudtaget ska få synas i medier. Att han ska tala om relationer, och inte om invandringspolitik, spelar ingen roll, en hållning vi känner igen efter att drevet mot att en person som en gång använt ordet "neger" fick ge träningsråd i just TV4. I dagens Sverige går det utmärkt att låta kommunister och islamister framträda kring alla frågor, men en enda invandringskritiker som syns i ett helt opolitiskt sammanhang blir för mycket. Vi ska komma ihåg hur TV-tablåerna brukar se ut, här en sändning från SVT:s "Gomorron Sverige":

Tydligen var jag också den ende i Sverige som noterade att en islamist helt oproblematiskt fick baka kakor i SVT, med hijab och allt.

Nåväl, bakom dagens drev ligger DN, som presenterar det stora avslöjandet under rubriken "TV4-profil kränker på Facebook". Tidningen försöker hävda att hans kommentarer på Facebook gör honom olämplig att diskutera relationer, genom krystade jämförelser:

"TV4 presenterar honom som en lugn och trygg relationsexpert.
'Använd aldrig barnen i era vuxna konflikter', säger Lennart Matikainen vänd mot kameran.
Själv använder han ensamkommande flyktingbarn som slagträ i samhällsdebatten."

Det är faktiskt två helt olika saker. "Skäggbarn" är ett ganska vulgärt uttryck, som jag inte använder själv, men det handlar ju tvärtom om att de inte skulle vara barn. Enligt den vanliga dramaturgin kontaktar DN också TV4 med syftet att han ska sparkas och då dyker ännu en märklig jämförelse upp:

"Är det inte märkligt att ni har en relationscoach som tycker att feminister bör utvisas till Sydpolen?"

Hans uttalande handlade alltså om vänstermänniskor som Rossana Dinamarca, som vägrar att befatta sig med hedersproblematik, uttryckligen för att det inte passar in i "den socialistiska analysen". DN:s artikel har fått de önskade reaktionerna från twittervänstern:

Politisms Margret Atladottir, som i princip saknar språk, uttrycker sig på sedvanligt sätt:

Genom att reagera på detta sätt bekräftar vänstermänniskorna ett uttalande som Lennart Matikainen själv gjorde i DN:

"Skäggbarn är faktiskt ett ganska humoristiskt uttryck. Jag kan vara provocerande i mitt snack, men det handlar inte om att jag tycker illa om människor. Jag tycker illa om när det helt plötsligt kallas för rasism för att man utmanar dogmer."

Ett annat uttalande, där han svarar på frågan om folk inte kan uppfatta honom som främlingsfientlig, har blivit särskilt hånat:

"Ja absolut, men jag känner inte igen mig i den bilden. Jag har varit i 34 länder, jag har vänner i Afrika. Jag är väldigt rakt på och kan vara ironisk, jag provocerar medvetet ibland för att folk ska vakna till liv."

Att ha rest och träffat människor i olika delar av världen tycker jag faktiskt ger lite mer tyngd åt ens åsikter, oavsett om det har gjort en till icke-rasist eller rasist, vilket jag inte tror att Matikainen egentligen är. På samma sätt finns det större anledning att respektera kommunister som till exempel har varit på Kuba, och kommit fram till att de där har ett utmärkt system, än de som aldrig har lämnat Södermalm. Identitetsvänsterns Kawa Zolfagary har snabbt fått upp ett inlägg på vänstersidan Politism. Även han vill förstås att Matikainen ska förpassas från TV och menar något ohederligt att han "använder ett nedsättande högerextremt språkbruk om barn". Återigen, poängen som görs är ju att det ofta inte handlar om barn. 

Om SVT kan låta en hijabförsedd islamist som hyllar Al Qassam-brigaderna, den första palestinska grupp som genomförde självmordsattentat mot civila, ge tips om vad man ska äta efter ramadan, borde det gå bra att låta en invandringskritiker ge relationsråd i TV4.

Patetisk uppmaning till "motstånd" mot Folkets demonstration

Lynchmobb?

De senaste dagarna har jag skrivit ett par inlägg om hur vänsterns eviga motdemonstranter beter sig, hur vi ser samma fenomen även i USA och hur vänsterhatet och etablissemangets medlöperi i Nederländerna ledde fram till mordet på Pim Fortuyn. Som på beställning kommer då ett litet debattinlägg, eller snarare en uppmaning till våld, publicerat på vänstersajten Nyheter24. Den "antirasistiska aktivisten", ett vanligt kodord för våldsvänstern, Josefin Purwin inleder med den vanliga förljugna offerberättelsen:

"Det knöt sig i magen när vi fick höra det. Det kändes som en stor isklump i magen som sakta spred sig ut i resten av kroppen. Vissa av oss fick ett panikartat sms från en vän, andra såg det på Facebook eller på tv. En lynchmobb attackerade människor med invandrarbakgrund i centrala Stockholm."

Många, bland annat brittiska Daily Mail, ifrågasätter om den där berömda attacken verkligen har ägt rum, eftersom varken brottsoffer, vittnesmål eller anmälningar verkar finnas. Det spelar i detta sammanhang ingen större roll, då våldsvänsterns beskrivningar alltid ser ut så här. Närmast identiska känslor av enorm utsatthet delades flitigt under Almedalen, endast därför att Svenskarnas parti deltog, och där kommunister och islamister tävlade om att uttrycka hur rädda de var och hur de undvek vita män. Häromdagen noterade en vänstermänniska att denne hade siktat de före detta svenskpartisterna Stefan Jacobsson och Daniel Höglund på en flygplats, kompletterat med ett foto på Twitter, varpå följare på fullt allvar skrev "var försiktig", som om dessa båda herrar skulle attackera alla som kom i deras väg. De så kallade "antirasisterna" utgör helt enkelt en subkultur, vilket framgår av alltifrån klädsel och näsringar till den färdiga uppsättningen av "åsikter". Här är denna Josefin Purwin:

Jag tror inte för ett ögonblick att hon "får en isklump i magen" när hon läser om "rasister", utan snarare en viss upphetsning inför tankar på våld. Det finns en anledning till att dessa människor dras till alla evenemang som ens närmar sig patriotism, och det handlar mindre om att "antifascism är självförsvar", än om en lust att skrika ut hat och använda våld. Lördagens motdemonstration kommer tydligen att gå under det föga fantasifulla namnet ”Krossa rasismen – inga lynchmobbar på våra gator!”, som om deltagarna på Folkets demonstration skulle ha någonting som helst att göra med en lynchmobb. Purwins korta text avslutas med den typiska uppviglingsretoriken från vänster:

"Det här är vår stad och vi tänker inte flytta på oss. På lördag planerar samma grupp som stod bakom hatmötet i januari att sprida sitt hat i Stockholm igen. Det kommer inte att ske utan motstånd. Vi vet att vi är många, många fler än rasisterna. Därför kommer vi samlas på Norrmalms torg på lördag för att visa rasisterna att de inte är välkomna i vår stad. Inga lynchmobbar på våra gator!"

"Våra gator" och nu alltså också "vår stad", uttryck för dessa kretsars demokratisyn. Som vanligt syftar deras engagemang inte till att framföra någon egen hållning, utan att försöka hindra andra att framföra sin. Det är antagligen både lättare och mer spännande, och vi vet vilken sida som i sanning kommer att stå för hatet.

Under inlägget kan man både rösta och kommentera, och en överväldigande majoritet är mycket kritiska till texten.

När islamiska aktivister och identitetsvänstern förenas

Maimuna Abdullahi, Fatima Doubakil,Aftab Soltani och Zayanb Ouahabi.

Vänsterns allians med islam har vi här ibland hastigt berört. Det är ett intressant ämne, men det finns säkert en mängd människor som har mer kunskap om frågan och kan analysera den bättre jag. Idag har den återigen blivit aktuell, genom ett inlägg i Göteborgs-Posten som har undertecknats av fyra välkända kvinnliga islamiska aktivister. Det handlar om Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, från "Muslimska mänskliga rättighetskommittén" som framför allt arbetar mot terrorlagstiftning, Zayanb Ouahabi från Muslimska kvinnonätverket och Aftab Soltani från en kvinnorörelse som kallas Hayat.

Inlägget är ett svar på en artikel av journalisten och författaren Lars Åberg, där han bland annat helt korrekt förklarar:

"Krafterna bakom hijaben som politiskt motstånd oroar sig inte i första hand för diskriminering. De vill i stället sprida ett politiserat religiöst normsystem där slöjbärandet blir till en ideologisk handling långt utanför den privata sfären. Motståndet är riktat mot den sekulära demokratin."

Han gör också ett annat viktigt konstaterande:

"De här islamiska grupperingarna är små, ett sammanflätat nätverk, men de har fått medialt genomslag och utverkat alldeles för stora bidrag från staten."

Festligt nog bekräftar de fyra aktivisterna Lars Åbergs poäng, även om de främst riktar sig mot sådant han inte har sagt:

"Framställningen av muslimska hijab-bärande kvinnor har varit central i den Europeiska befrielselogiken, där man framställer muslimska kvinnor som en grupp som är utsatta för ett väsensskilt förtryck och i behov av särskild räddning, helst genom våld och militära interventioner."

I själva verket handlade Åbergs inlägg om situationen i Sverige, men talet om kolonialism och imperialism är numera en väsentlig del av nyvänstern och det är sannolikt av taktiska skäl som det blandas in även här. Kanske handlar alliansen vänstern-islam främst om att vänstern vill använda muslimerna som någon sorts stödtrupper och revolutionärer mot allt vad ordning och fungerande samhälle heter, medan islamisterna ser vänstern som en möjlighet att få bredare genomslag för den islamistiska ideologin. I verkligheten har få militära interventioner gjorts för att befria kvinnor från religiöst förtryck. Det enda exemplet jag på rak arm kan komma på är Afghanistan, men den förklaringen var långt mindre viktig än att fördriva al-Qaida från deras bas. Det är också så att kvinnor utsätts för enormt mycket förtryck i muslimska länder, även om det idag är populärt att relativisera och tala om ett mystiskt och världsomfattande "patriarkat", kanske bäst sammanfattat av Gudrun Schymans jämförelse med ett land där kvinnor tvingades vara helt täckta, inte fick röra sig utanför hemmet utan manligt sällskap och inte fick arbeta:

"Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige."

Referenserna till kolonialism fortsätter och retoriken blir närmast parodisk:

"Historiskt har slöjan använts av kolonialmakterna som den yttersta markeringen av europeisk överlägsenhet och de muslimska samhällenas tecken på eftersläpning och underlägsenhet. Denna koloniala strategi som den postkoloniala författaren Gayatrik Spivak kallar för ”saving brown women from brown men”, är precis det som redovisas i Lars Åbergs islamofobiska debattartikel..."

Det där tror jag är en falsk historieskrivning, men framför allt är knappast slöjan det tydligaste exemplet på de muslimska samhällenas eftersläpning, utan fakta som att ingenting uppfinns i dessa länder och att knappt någon utländsk litteratur överhuvudtaget översätts. Observera också att referensen man ger i vanlig ordning är hämtad från den amerikanska universitetsvärlden, liksom allting som dagens ny- och identitetsvänster sysslar med. Givetvis måste undertecknarna också få in rasism och då blir det än mer bisarrt:

"Det är en del av det rasistiska och paternalistiska sättet att hantera resten av världen; med hjälp av 'frihet' och 'upplysning' som täckmantel. Åberg är inte heller unik på något vis; hans rasistiska skildring av den muslimska kvinnokroppen är i linje med GP:s ständiga reproducerande av muslimernas underlägsenhet och vit västerländsk överhöghet. Dessa tankegods om muslimers underlägsenhet är därtill en del av den epistemologi av ignorans som visat sig vara en framgångsrik strategi i att hindra arbetet och diskussionen om hur rasismen påverkar resursfördelningen mellan vita och icke-vita människor i Sverige."

Återigen, varken islam eller hijabbärande innebär någon ras, även om det alltid är bekvämt att avvisa all kritik som "rasism". Observera hur dessa islamiska aktivister plötsligt gjorde sig till talespersoner för alla "icke-vita" mot alla vita. Det finns vita kvinnor som anammar islam och de är ofta de flitigaste hijabbärarna. Jag tror inte alls att dessa aktivister egentligen är särskilt intresserade av ras, då denna fixering vid vita och icke-vita inte kommer från islam utan, som sagt, från den amerikanska universitetsvärlden. De vill enbart flytta fram positionerna för islam, där hijaben är ett tacksamt verktyg och vänstern nyttiga idioter. En av initiativtagarna bakom det seminarium som föranledde Lars Åbergs inlägg var typiskt nog America Vera-Zavala, som inte bär hijab och inte är muslim, utan just kommunist.

Dagens citat: Heidi Avellan

"Trump, vars valmöten de senaste dagarna har urartat i rena slagsmål för att desperata väljare försöker stoppa honom och hans anhängare, svarar på våld med våld."
Sydsvenskan

Sydsvenska Dagbladets politiska redaktör komprimerar i en mening hur svenska journalister skildrar vad som nu sker i amerikansk politik. Nej, det är inte Trumps valmöten som har "urartat", utan sabotörer som har tagit sig in för att förstöra dem. Att kalla aktivister från "Black lives matter" och anhängare till den demokratiske kandidaten Bernie Sanders för "desperata väljare", alltså ungefär som stackars vanliga människor som inte har något annat val, innebär också en lögn. Som vanligt utmålas också offret för dessa attacker som den egentligen skyldige, här med en formulering om att "möta våld med våld". Svenska journalister tycker sannolikt att man helt enkelt ska låta mötessabotörer hållas, så länge det handlar om Donald Trump, vill säga. Det är förstås bara vänstern som på detta sätt försöker stoppa politiska motståndare, men i det hypotetiska fallet att anhängare till Trump skulle ta sig in på exempelvis Hillary Clintons möten för att förstöra, vet vi att berättelserna i svensk media skulle se mycket annorlunda ut.

Mångkultur i Sverige och Storbritannien

Den ryska nyhetskanalen RT har gjort ett nedslag i Sverige för en skildring av vårt lands asylmottagning. Ingrid Carlqvist, Chang Frick och Youtube-profilen "Arg blatte" dyker också upp för att ge sin syn på utvecklingen:

En än mer osminkad bild får vi i Britain Firsts skildring av hur de attackeras av muslimer i östra London. Någon kan tycka att partiets aktioner är provokativa, och själv tycker jag att det är onödigt att tjafsa om religion i dessa sammanhang, men det viktiga att komma ihåg är att detta är Europa:

Stefan Löfvens hånade framträdande i Agenda

När Stefan Löfven igår gästade Agenda kom kritiska kommentarer redan under sändningen. Själv är jag inte fullt lika upprörd som Alice Teodorescu, eftersom mina förväntningar på den mannen alltid är lågt ställda.

Det roliga är naturligtvis att Stefan Löfven genomgående måste bjuda på motsägelsefulla kommentarer, särskilt sett till uttalanden han tidigare har gjort. För bara några månader sedan gick det bra att tala om att asylsökande är välkomna och att man inte ska bygga några murar, men det kom ju snart att visa sig hur dåligt underbyggda och genomtänkta dessa patetiska utrop var. Det som genom hela intervjun ställer till problem för honom är att han inte vet varför han sade det ena och det andra då, och inte vet vad han ska säga nu. Programledare Anna Hedenmo gör här en utmärkt insats och det är ett nöje att höra hennes relevanta och kritiska frågor:





Det blev alltså lite märkligt redan från början. Löfven anser inte att Turkiet är ett säkert asylland, något han obegripligt nog motiverar med att det finns kurder i Sverige, vilket inte har särskilt mycket att göra med huruvida landet kan ta emot flyktingar. Samtidigt ska vi tydligen ha ett samarbete med Turkiet. Låt mig hänvisa till vad Jean-Marie Le Pen och Marine Le Pen har sagt om det föreslagna avtalet.

Det eviga mantrat om att andra EU-länder ska "ta ansvar" dyker förstås också upp. De svenska politiker som upprepar detta preciserar aldrig vilka länder de tänker sig och hur många de i så fall ska ta emot. Ska Tyskland ta emot en miljon även i år? De senaste lokalvalen signalerade inte en sådan vilja hos folket. Våra skandinaviska grannar verkar inte heller vara särskilt villiga att följa Sveriges exempel och de östeuropeiska länderna vill inte ta emot en enda. Stefan Löfven säger att det inte finns någon annan hållbar lösning, vilket inte är sant eftersom det finns en enda lösning som verkligen är hållbar; att EU:s länder slutar bevilja asylansökningar och gemensamt ser till att bevaka de yttre gränserna ordentligt. Det skulle också få stopp på den trafik på Medelhavet som Löfven oroar sig för.

Vidare är det oerhört pinsamt att Löfven fortsätter att säga att man inte ska kunna vara med i Schengen-samarbetet om man inte accepterar vissa flyktingkvoter och dessutom menar att han nu minsann "höjer tonen". Ingen bryr sig om hur mycket han höjer tonen och det finns inga mekanismer för att sparka ur länder ur Schengen, allra minst på grund av för låg asylinvandring. Det är dock festligt att han ännu en gång påpekar att man inte bara kan acceptera det som är positivt, dit asylinvandring plötsligt inte längre hör.

Agenda valde att dela upp intervjun i två delar, och det är den andra som blir mest besvärlig för statsministern. Naturligtvis kan Stefan Löfven inte förklara varför det som Tobias Billström (M) sade var "avhumaniserande", medan det går bra för honom själv att fundera kring volymer, något han faktiskt gör även i detta program. Jag tror för övrigt att få tycker att regeringen reagerade "för snabbt".

Samtidigt, vilket Anna Hedenmo också påpekade, har regeringen inte ens en linje i detta, då miljöpartistiska ministrar som Gustav Fridolin ständigt tar avstånd från den egna politiken. Som jag har sagt tidigare, är jag dock orolig för att Miljöpartiet faktiskt får igenom sin hållning att mottagningssystemen ska byggas ut så att maximala volymer kan tas emot. Risken finns, eftersom Socialdemokraterna inte har några tyngre ideologiska argument än att 163 000 asylsökande på ett år var svårt att hantera rent praktiskt.

Även överklassmänniskan och asylposören Anne Ramberg kommenterade inslaget:

Vi är nog många svenskar som tycker att välfärden, och ett fungerande samhälle i stort, är viktigare än att uppnå en maximal asylinvandring.

Aftonbladet får panik redan före de tyska valen

Idag höll tre tyska delstater val och eftersom det fanns anledning att misstänka att Alternative für Deutschland, det närmaste man idag kommer ett större patriotiskt parti i landet, skulle skörda framgångar, passade Aftonbladet på att i förebyggande syfte skriva om partiet. AfD började som ett akademikerparti som främst var upptaget av ekonomi och frågan om medlemskap i euron, men har till slut kommit att fokusera mer på invandringen, som naturligtvis är en långt mer genomgripande ödesfråga.

I Tyskland har invandringskritiska och nationalistiska partier traditionellt varit svaga, vilket brukar förklaras med landets historia på 1930- och 1940-talen. Det är en förklaring som jag själv är något skeptisk till, för även om medier gärna gör en koppling mellan invandringskritik och nationalsocialism, så torde invandringskritiker själva knappast låta sig begränsas av en sådan. Mest framgångsrikt har Tysklands Nationaldemokratiska Parti (NPD) varit. Sedan dess grundande 1964 har partiet aldrig lyckats ta sig över förbundsdagens 5-procentsspärr, men har vid olika tillfällen erövrat mandat i delstatsparlamenten. Den främsta valframgången skördade NPD i delstaten Sachsen i landets östra del, då 9,2 procent röstade på partiet. För närvarande har NPD också en ledamot i Europaparlamentet.

Wolfgang Hansson ger inledningsvis en någorlunda vederhäftig beskrivning av AfD, även om han känner att han måste jämföra det med Sverigedemokraterna. En slutsats som sannolikt är korrekt presenteras:

"Om AfD lyckas så bra i delstatsvalen som opinionsmätningarna ger vid handen kommer det att tolkas som att många tyskar tröttnat på Merkels välkomnande inställning till flyktingar."

Vi ska komma ihåg att Tyskland under förra året tog emot en miljon asylanter, en nivå som inte ligger långt efter Sveriges sett till folkmängd. Angela Merkel blev känd för slagordet "Det klarar vi", en något lättsinnig inställning till ett sådant inflöde. Mot slutet spårar Wolfgang Hanssons artikel ur så smått:

"AfD:s framgångar är bara toppen på ett isberg av ökad extremism i Tyskland.

Varje måndag demonstrerar den anti-islamska rörelsen Pegida i Dresden. Marscher som spridit sig till andra tyska städer och där Angela Merkel utmålas som den stora skurken. Det är inte bara flyktingarna som ska bort utan även Merkel."

Det är mycket märkligt att motstånd mot en asylinvandring på denna nivå, som i sanning kan kallas för "massinvandring", alls benämns "extremism". Islam och en invandring från huvudsakligen Mellanöstern borde nästan objektivt ses som mer extrema fenomen. Textens avslutande mening raderar all eventuell tidigare seriositet:

"Tyskland är inne i en utveckling som ofrånkomligt för tankarna till landets mörka historia."

Som vanligt är alltså motstånd mot islamisering helt enkelt nationalsocialism. 

På Aftonbladets "kultursida" känner sig också kommunisten Petter Larsson kallad att kommentera dagens delstatsval, vilket sker under den föga förvånande rubriken "Radikal höger på marsch". AfD må vara ett högerparti, men det är svårt att se det som särskilt radikalt, medan användandet av ordet "marsch" förstås ska få oss att associera till den historiska nationalsocialismen, som måste dras fram i dessa sammanhang, särskilt när det handlar om Tyskland. Själv tycker jag naturligtvis att det är mycket hög tid att även tyskarna reser sig och värnar om sitt land. Petter Larsson bjuder som väntat på den sedvanliga vänsteranalysen om varför människor stöder patriotiska partier:

"Ska man förstå varför, måste man börja med det politiska landskapets förändringar, som skapat ett utrymme för högerradikal mobilisering. Den första stora rörelsen kom med Gerhard Schröders röd-gröna regering, som de första åren på 2000-talet gick kraftigt till höger och i praktiken genomförde många av de reformer borgerligheten länge drömt om: sänkta pensioner, en arbetsmarknadspolitik som pressade fattiga och arbetslösa till bristningsgränsen och stora skattesänkningar."

Givetvis applicerar han exakt samma analys på alla andra länder:

"Samma fenomen kan vi se på andra håll. I Sverige accepterade socialdemokratin under 90-talet mycket av de nyliberala dogmerna, vilket följdes av de Nya Moderaternas kliv mot mitten. I Storbritannien följdes Tony Blairs högervridning av Labour av David Camerons mjuka konservatism."

Jag tror inte alls på att invandringskritiska partier skulle nå framgångar för att alla andra partier samlas i mitten. Den ena delen av den analysen handlar om att högerpartierna alltså rör sig mot vänstern och att ett tomrum då skulle uppstå, men det fungerar endast om man accepterar tanken på invandrings- och EU-kritiska partier som "högerextrema". Den andra delen, som förfäktas av personer som Petter Larsson, Anders Lindberg och många fler, är att vänstern inte förmått förklara för allmogen att striden står mellan arbetare och kapital och att de dumma "missnöjesväljarna" röstar "främlingsfientligt" för att de inte förstår att de egentligen vill ha vänsterpolitik. Via de vanliga nyckelorden "rasist" och "främlingsfientlig", redogör Petter Larsson på sitt sätt för AfD:s utveckling:

"Den mer liberalt sinnade ledningen utmanades snart öppet av de växande högerkrafter, som helt korrekt insett att ett akademiskt eurokritiskt parti aldrig skulle kunna bli lika populärt som ett folkligt, nationalistiskt och främlingsfientligt [...] Det är invandringen, ständigt invandringen, som är vägen till folkets hjärta."

Ännu en gång måste jag alltså påpeka att det beror på att det är en helt avgörande fråga som påverkar alla andra politiska områden. Att diskutera eurons för- eller nackdelar, utan att ta tag i invandringsfrågan, är inte seriöst. Lite uppgivet, och med en referens till svenska journalisters mest älskade filmklipp, konstaterar Larsson:

"Precis som Sverigedemokraterna – minns järnrörsnatten – kan Afd-politikerna säga nästan vad som helst utan att förlora stöd. Politikens normala lagar gäller inte dem."

Det beror på att vi inte, särskilt inte i Sverige, har några alternativ. Vi anser att asylinvandringen för landets överlevnad måste stoppas och då leder knappast publiceringen av en lite fånig film till att vi plötsligt ska rösta för fortsatt massinvandring.

När rösterna nu har räknats skördade AfD mycket riktigt stora framgångar. I Baden-Württemberg blev partiet tredje störst med 15 procent av rösterna, liksom i Rheinland-Pfalz med 12,4 procent. I Sachsen-Anhalt, i landets östra del, blev AfD näst största parti, med 24,3 procent. I ingen av delstaterna var det relativt nya partiet tidigare representerat. 

Dagens citat: Dror Feiler

"Vi bör göra detsamma i Stockholm den 19/3 tillsammans, svarta, vita, religiösa o ateister, kristna, muslimer o judar."
Twitter

Den märklige vänsterextremisten och terrorromantikern Dror Feiler hetsar redan nu upp sig inför Folkets demonstration i Stockholm och inspireras av hur våldsamma aktivister förstörde Donald Trumps valmöte i Chicago. I sann vänsteranda hoppas han naturligtvis att även mötet i Stockholm ska fördrivas med våld, och han länkar till en artikel i LA Times.

I Chicago organiserades våldsamheterna bland annat av Black Student Union, the Muslim Student Association och en organisation som kallar sig för "The Fearless Undocumented Association" och tydligen engagerar sig för illegala invandrare. En sådan illegal student, Jorge Mena, använder en argumentation som vi känner igen även när möten ska stoppas i Sverige:

"Som en papperslös student vid UIC känner jag mig otrygg av att veta att Trump och hans anhängare kommer att vara på mitt universitet. Vi möter redan systematiskt våld, men vi blir allt mer måltavlor för hans följare både vid och utanför Trumps valkampanj."

Detta argument har använts av vänsterelever för att stoppa besök på svenska skolor från Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna och Svenskarnas Parti, även om ingen kan förklara hur två eller tre besökare som är där för att presentera sitt parti kan hota någons säkerhet.

Motståndare till Trump gapar utanför universitetet,
med hijaber och Bernie-knappar.

Dror Feiler behöver knappast oroa sig, då vi kan anta att de vanliga motdemonstranterna kommer att vara på plats, eftersom de alltid verkar mer intresserade av att förstöra för andra än driva några egna frågor.

Folkets demonstration kommer att hållas på Norrmalmstorg i Stockholm klockan 13-15 den 19 mars.